EUs konkurransepolitikk i 2012
Rapport fra Kommisjonen om konkurransepolitikken i 2012.
Rapport lagt fram av Kommisjonen 7.5.2013
Bakgrunn
BAKGRUNN (fra Kommisjonsrapporten, svensk utgave)
INLEDNING
Europeiska unionen är världens största samarbetsområde för ekonomi och handel. Dess unika tillgång och klara komparativa fördel i förhållande till övriga världen är den inre marknaden, som omfattar mer än en halv miljard konsumenter och mer än 20 miljoner företag. Sedan den inre marknaden infördes har det löpande arbetet med att förbättra och utvidga den gått hand i hand med utvecklingen av EU:s konkurrenspolitik. De första viktiga antitrustärendena inriktade på att undanröja handelshinder på den inre marknaden går tillbaka till 1960-talet. Särskilt bör nämnas den tongivande domen 1964 mot Grundig-Consten avseende en överenskommelse om marknadsuppdelning som hade lett till väsentliga prisskillnader mellan Frankrike och Tyskland. EU-domstolen har i senare domar1 hållit fast vid slutsatserna i domen mot Grundig-Consten och upprepat sin ståndpunkt om privata hinder för gränsöverskridande handel och konkurrens. Antagandet av koncentrationsförordningen 1989 innebar att EU:s konkurrenspolitik förbättrades väsentligt och återspeglade utvecklingen på den inre marknaden efter europeiska enhetsaktens ikraftträdande 1987.
EU:s konkurrenspolitik tog hänsyn till de nya marknadsförhållandena med större möjligheter för europeiska företag att slås samman och förvärva tillgångar över nationsgränser. Likaså har kontrollen av statligt stöd successivt blivit ett bärande element i den inre marknaden. Denna kontroll garanterar att företagen kan konkurrera på lika villkor oberoende av var de har sitt säte och hindrar medlemsstater från att försöka vinna fördelar genom stödkapplöpningar som missgynnar andra medlemsstater och strider mot det allmänna europeiska intresset. När förordning (EG) nr 1/2003 antogs för tio år sedan inleddes en ny era för tillämpningen av EU:s antitrustregler, där de nationella konkurrensmyndigheterna har fått en mycket aktiv roll. Det finns nu en mängd verkställande myndigheter på den inre marknaden som ansvarar för att tillämpa EU:s antitrustregler enligt samma bedömningsnormer. Detta system har väsentligt förbättrat tillämpningen av EU:s antitrustregler och bidrar till lika konkurrensvillkor för företag med gränsöverskridande verksamhet i Europa.
Utan en effektiv konkurrenspolitik i EU kan den inre marknadens potential inte utnyttjas fullständigt. Det skulle inte finnas något sätt att motverka att privata hinder för handel och konkurrens ersatte de offentliga hinder som undanröjts genom bestämmelserna om fri rörlighet under mer än ett halvt sekel. Det skulle heller inte gå att hindra medlemsstaterna från att snedvrida handel och konkurrens genom en uppsjö subventioner – ett scenario som naturligtvis gynnar den som har en starkare finansiell ställning. En försvagad konkurrenspolitik i EU skulle gradvis förstöra den inre marknaden och försämra EU:s tillväxtpotential och de enskilda medlemsstaternas ekonomier som – särskilt inom euroområdet – blir alltmer beroende av varandra. Samtidigt är konkurrenspolitiken också avgörande för att EU ska kunna slå till mot företag som missbrukar sin dominerande ställning, bildar karteller och samordnar förfaranden som missgynnar konsumenterna.
Under 2012 fortsatte EU-kommissionen att värna om en välfungerande inre marknad, trots att företag och medlemsstater vid några tillfällen efterlyste en mjukare hållning gentemot konkurrensbegränsande beteende med hänsyn till den ekonomiska krisen.
Under hela 2012 fortsatte man att använda alla verktyg i EU:s konkurrenspolitik för att stimulera viktiga delar av den inre marknaden – såväl antitrust- och koncentrationslagstiftningen som kontrollen av statligt stöd – . År 2012 var det också 20- årsjubileum för nylanseringen av EU:s inre marknad 1992. Denna rapport om konkurrenspolitiken är därför inriktad på konkurrenspolitikens roll för att stimulera tillväxten på den inre marknaden. Kommissionen fortsatte 2012 dessutom sitt arbete tillsammans med de nationella konkurrensmyndigheterna för att se till att EU:s antitrustregler tillämpas enhetligt, i synnerhet ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket, vilket bland annat omfattade åtgärder för att främja tillnärmning av de nationella förfaranden för verkställande av EU:s antitrustregler som inte helt regleras av EU-lagstiftningen.
Det senaste året var EU:s konkurrenspolitik särskilt inriktad på systemviktiga branscher av övergripande betydelse för EU:s ekonomi: finansiella tjänster, viktiga nätbranscher såsom energi-, tele- och posttjänster, samt kunskapsintensiva marknader såsom marknaderna för smarttelefoner, e-böcker och läkemedel. I dessa branscher är EU:s konkurrenslagstiftning (som huvudsakligen fungerar korrigerande) ett komplement till reglerna för den inre marknaden.
Många av de frågor som tas upp i denna rapport har redan behandlats inom ramen för kommissionens regelbundet återkommande strukturerade dialog med Europaparlamentet under året (se avsnitt 5 om konkurrensdialogen med andra institutioner och utförligare beskrivning i kommissionens arbetsdokument i samband med denna rapport).
INLEDNING
Europeiska unionen är världens största samarbetsområde för ekonomi och handel. Dess unika tillgång och klara komparativa fördel i förhållande till övriga världen är den inre marknaden, som omfattar mer än en halv miljard konsumenter och mer än 20 miljoner företag. Sedan den inre marknaden infördes har det löpande arbetet med att förbättra och utvidga den gått hand i hand med utvecklingen av EU:s konkurrenspolitik. De första viktiga antitrustärendena inriktade på att undanröja handelshinder på den inre marknaden går tillbaka till 1960-talet. Särskilt bör nämnas den tongivande domen 1964 mot Grundig-Consten avseende en överenskommelse om marknadsuppdelning som hade lett till väsentliga prisskillnader mellan Frankrike och Tyskland. EU-domstolen har i senare domar1 hållit fast vid slutsatserna i domen mot Grundig-Consten och upprepat sin ståndpunkt om privata hinder för gränsöverskridande handel och konkurrens. Antagandet av koncentrationsförordningen 1989 innebar att EU:s konkurrenspolitik förbättrades väsentligt och återspeglade utvecklingen på den inre marknaden efter europeiska enhetsaktens ikraftträdande 1987.
EU:s konkurrenspolitik tog hänsyn till de nya marknadsförhållandena med större möjligheter för europeiska företag att slås samman och förvärva tillgångar över nationsgränser. Likaså har kontrollen av statligt stöd successivt blivit ett bärande element i den inre marknaden. Denna kontroll garanterar att företagen kan konkurrera på lika villkor oberoende av var de har sitt säte och hindrar medlemsstater från att försöka vinna fördelar genom stödkapplöpningar som missgynnar andra medlemsstater och strider mot det allmänna europeiska intresset. När förordning (EG) nr 1/2003 antogs för tio år sedan inleddes en ny era för tillämpningen av EU:s antitrustregler, där de nationella konkurrensmyndigheterna har fått en mycket aktiv roll. Det finns nu en mängd verkställande myndigheter på den inre marknaden som ansvarar för att tillämpa EU:s antitrustregler enligt samma bedömningsnormer. Detta system har väsentligt förbättrat tillämpningen av EU:s antitrustregler och bidrar till lika konkurrensvillkor för företag med gränsöverskridande verksamhet i Europa.
Utan en effektiv konkurrenspolitik i EU kan den inre marknadens potential inte utnyttjas fullständigt. Det skulle inte finnas något sätt att motverka att privata hinder för handel och konkurrens ersatte de offentliga hinder som undanröjts genom bestämmelserna om fri rörlighet under mer än ett halvt sekel. Det skulle heller inte gå att hindra medlemsstaterna från att snedvrida handel och konkurrens genom en uppsjö subventioner – ett scenario som naturligtvis gynnar den som har en starkare finansiell ställning. En försvagad konkurrenspolitik i EU skulle gradvis förstöra den inre marknaden och försämra EU:s tillväxtpotential och de enskilda medlemsstaternas ekonomier som – särskilt inom euroområdet – blir alltmer beroende av varandra. Samtidigt är konkurrenspolitiken också avgörande för att EU ska kunna slå till mot företag som missbrukar sin dominerande ställning, bildar karteller och samordnar förfaranden som missgynnar konsumenterna.
Under 2012 fortsatte EU-kommissionen att värna om en välfungerande inre marknad, trots att företag och medlemsstater vid några tillfällen efterlyste en mjukare hållning gentemot konkurrensbegränsande beteende med hänsyn till den ekonomiska krisen.
Under hela 2012 fortsatte man att använda alla verktyg i EU:s konkurrenspolitik för att stimulera viktiga delar av den inre marknaden – såväl antitrust- och koncentrationslagstiftningen som kontrollen av statligt stöd – . År 2012 var det också 20- årsjubileum för nylanseringen av EU:s inre marknad 1992. Denna rapport om konkurrenspolitiken är därför inriktad på konkurrenspolitikens roll för att stimulera tillväxten på den inre marknaden. Kommissionen fortsatte 2012 dessutom sitt arbete tillsammans med de nationella konkurrensmyndigheterna för att se till att EU:s antitrustregler tillämpas enhetligt, i synnerhet ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket, vilket bland annat omfattade åtgärder för att främja tillnärmning av de nationella förfaranden för verkställande av EU:s antitrustregler som inte helt regleras av EU-lagstiftningen.
Det senaste året var EU:s konkurrenspolitik särskilt inriktad på systemviktiga branscher av övergripande betydelse för EU:s ekonomi: finansiella tjänster, viktiga nätbranscher såsom energi-, tele- och posttjänster, samt kunskapsintensiva marknader såsom marknaderna för smarttelefoner, e-böcker och läkemedel. I dessa branscher är EU:s konkurrenslagstiftning (som huvudsakligen fungerar korrigerande) ett komplement till reglerna för den inre marknaden.
Många av de frågor som tas upp i denna rapport har redan behandlats inom ramen för kommissionens regelbundet återkommande strukturerade dialog med Europaparlamentet under året (se avsnitt 5 om konkurrensdialogen med andra institutioner och utförligare beskrivning i kommissionens arbetsdokument i samband med denna rapport).